Sägner

 

Sägner

Då Äspnäs är en mycket gamal plats med anor långt tillbaka i tiden så säger det ju sig själv att det uppkommit en del sägner kring denna plats. Ur våra djupa skogar med berg och dalar och den vackra vattudalen som breder ut sig längs våra stränder så förstår man ju att det försigått ett och annat under årens lopp. Vad som är sant och vad som är saga, det får Ni som betraktar avgöra. Här nedan kommer ni kunna läsa några av de händelser som, kanske, ägt rum här i Äspnäs.

 

 

 

Hösa-käringa.

 

För mycket, mycket länge sedan i en grå forntid, under jättarnas och trollens tidsepok, fanns i Äspnäs en jättekvinna som hette Hösa. Hon fick en gång tanken att en bro skulle behövas byggas över sjön,Vattudalen. Hon började vi Skarvviken och lade ut landfästet, Skarvnäset, men hennes granne jätten Vidje såg tilltaget med oblida ögon, så han var där gång efter annan och ställde till förtret. Då flyttade hon stället lite längre ner längst sjön, till en plats som heter Hösarna och började där på nytt. Hon hämtade första bördan i ett fårskinn framför sig ner på en plats som idag heter Söderhösen. Nästa börda ämnade hon lägga på andra sidan sjön.

 

Men när Hösa vadade över sjön så blev det ett hål i förklädet, så en del "mindre" stenar föll igenom och ligger nu mellan Hösarna som ett jätteblock. Men även nu kom jätten Vidje och grälade om hennes tilltag at bygga igen sjön. De skrek mot varandra så det ekade mellan bergen.

 

Inne på land stod huldran Håda och skrattade sitt hånande skratt. Vättarna tittade fram under sina skrymslen och med skrämda ansikten undrade de vad som hänt deras stora fränder.

 

Från Öjarsklumpen hördes en väldig röst som frågade:

 

-Hör du Vidje, vad är det som väcker mig i min middagssömn? Du skriker som om vår vän Ögelhätte var där!

 

-Nej! Dånade Vidje tillbaka. Det är Hösa som ställer till förtret. Hon ska bygga en igen sjön med en bro! Vår frände Gismus har befallt att om Hösa bråkar ska hon stenbindas. Hon har försökt med detta tidigare.

 

-Jag kommer över! Dånade jätten Öjeklumpens svar. Så får vi se vad som måste göras!

 

Hösa som hör deras samtal ryter så att det ekar ibland bergen.

 

- Kom ni era grymtoxar så ska nun få så att ni spriner till Heckla!

 

Hon tog en näven "småsten" och kastade mot Vidje där han står nedanför Vedjeöberget, men hon kastar för långt, så stenarna hamnar ända borta vida anadra stranden där de idag kan ses som Envågsholmarna.

 

Hon tog ännu en näve "smågrus" och slängde mot Öjeklump som med stora steg kom klafsande mot henne. Denna näve grus kan idag ses som holmarna och kobbarna vid Sörhösen. Nu var jättarna vilda av vrede och med förenade krafter griper de tag i Hösa och slår in henne i berget där man fortfarande kan se hennes ansiktsprofil.

 

På stora berget Svanahöjden sitter jätten Grymte. Han ser och hör det hela utan att det tycks angå honom. Hans ögon söker långt i fjärran rymder, han anar och han ser att "snart så kommer "Vite Krist". Då måste jättarna åter ut och vandra för att söka nya hem så visst.

 

Höskäringa kan än idag ses. Man ser tydligt hennes profil i klippväggen. Tyvärr så har hon tappat en bit av sin haka på senare år, men ansiktet syns tydligt och man kan också se hennes fläta. Alla öar och skär som beskrivs finns givetvis också. Så är detta sanning eller myt? Vem vet?

 

Det går även tillägga att på platsen där man kan se Hösa så går det även att se två stycken gravar från äldre järnåldern.

När digerdöden kom till Äspnäs

 

Före digerdöden fanns det enligt sägnen 3 eller 7 bönder i Äspnäs. På den tiden brukade folk som gick över skogen och ville komma till Äspnäs tända en eld vi "Gammelbuvika" och en "gammelstårscha" rodde en dag dit då hon såg en eld som brann. Men när hon kom iland så såg hon inte till någon människa, men en räffsa och en kvast steg i båten och en röst frågade:

 

-Ske je raka häll ske je sop?

 

-Raka! Svarade kvinnan.

 

Som tack för att hon skjutsat digerdöden över sjön fick hon leva, alla andra i Äspnäs dog.